jerusalem

Såg på TV istället för att bedöma elevarbeten. Fy! Men den här gången var det inga såpor. Först var det ett program på fyran om en son som mist sin mor i attentatet mot Park Hotell. Han sökte bland annat upp familjen till självmordsbombaren. Himla starkt program. En scen var särskillt tankeväckande: Självmordsbombarens bror visade bilder av sin bror och spelade sin favorit bland svenska låtar: ABBAs "The winner takes it all". Minst sagt bizzart! När han sedan fick klart för sig att hans bror hade sprängt gästens mor i luften blev han tyst länge och sedan beklagade han sogen. Jag kom att tänka på ett möte jag fick vara med om i Jerusalem i början av november i år. Anhöriga till offer från båda sidor möttes i det att deras sorg var större än deras hat. Detta TV-program visade på samma sak. Trots att klyftan var milsvid mellan självmordsbombarens bror och mannen som mist sin mor verkade de ändå mötas på ett sätt just genom sin sorg.

Det andra programmet var om storpolitiken. Dokument utifrån och "den gäckande freden, del 3". Filmen visade olika turer i fredsförhandlingarna och krigandet. Det var toppolitiker som Abu Mazen, Arafat, Sharon och Bush samt deras olika säkerhetsrådgivare och utrikesministrar som figurerade i filmen. Jag blev jättetrött av filmen. Det verkar som att så fort freden skymtade var det överträdelser från något håll som satte käppar i hjulet för freden. För egen del blev jag lite skraj. Jag har hel tiden föreställt mig självmordsbombare som unga män med bylsiga täckjackor, här tog man upp att en av dem klätt ut sig till en ultraortodox jude med tinninglockar och allt. Ska jag nu vara skeptisk mot ALLA jag möter? Eller ska jag resonera som pappan till självmordsbombaren i Park Hotel; "det är ödet. Sker det så sker det"?

23.20 är klockan och jag har obedömda elevarbeten på köksbordet och huvudet fullt av andra tankar. Det får bli lite jullovsrättning tror jag...