jerusalem

Speciellt vid Damaskusporten och Dyngporten kunde jag idag se en massa journalister, och uppe på Olivberget stod några och gjorde reportage med Jerusalem som bakgrund. Egentligen borde journalisterna ransaka sig själva! När kravallerna igår rasade vid Haram-Ash-Sharif satt jag och två andra svensk-jerusalembor och käkade lunch i en trädgård i Gamla stan i godan ro.

Som alltid måste man fundera på vad det är man visar och vad det är man INTE visar. Nu går mediadrevet i Jerusalem, och det är som en flock vargar som vill vädra blod. De står och hänger i gatuhörnen, och så fort det blir minsta tendens till oro åker kamerna upp och klick-klick-klickandet börjar. Varför?

För det första får man FETT betalt för konfliktscener som visas i TV. Tänk den som fångade springandet och skottlossningen på Haram-Ash-Sharif. Idag kan han eller hon visslande gå till banken...

För det andra, och viktigare: Man får lite adrenalinpåslag om man hamnar mitt i något spännande! Alldeles nyss hörde jag en skottsalva här i Beit Hanina, min första reaktion var att greppa kameran som ligger bredvid datorn för att gå och spana på balkongen! Och jag är lite mallig över bilderna på de handbojade pojkarna nedan. Varför? Tja, det kan vara så simpelt att man för några sekunder förvandlas till lite av en glamorös krigsfotograf istället för det vanliga jaget. C.G. Jung pratade bland annat om "hjälte-arketypen" som vi bär inom oss. Bang-bangandet aktiverar hjälten och vi placerar in oss i ett större drama.

Nå, ska man då låta bli att skildra våldsamheter? Tror inte det. I dagens mediabrus kanske det inte fungerar att bara skildra verkligheten. Man måste förstora upp för att tittaren ska uppfatta det som sägs. Men när det gäller situationen här i landet är många överens om att det inte är dagens händelser som är det värsta; värre är den långsamma försämringen som nöter ut människorna fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. DET är det inte många journalister som är intresserade av att skildra...