Requiem för Foppa
Hu, nu måste jag berätta om något annat sorgligt. Foppa är död. Det har tagit ett tag att smälta det hela. Han blev 14 år vilket är ganska gammalt för en hund av hans storlek.
Det här är foppa som unghund, cirka ett år gammal.
Foppa som badpojke på Rotsidan med sin favorit det året; en gul pip-igelkott.
Foppa gillade snö jättemycket! Rulla i snö, hoppa efter snöbollar, gräva i snö...
Här är Foppa hos veterinären. Hu vad jag saknar honom och vilket fruktansvärt svårt beslut det var att behöva ta! Han var mentalt pigg och med på noterna, men hörde dåligt, såg dåligt, hade problem med leder och lever. Han gick på medicinfoder och åt tabletter för sin dåliga lever. När han sedan började få svårt att gå och vinglade vad det bäst att låta honom få somna in. Men här, hos veterinären, hade jag en stark impuls att ta honom i famen och springa iväg med honom istället för att låta veterinären ge honom tre sprutor med blått gift.
Jag ska nog aldrig mer ha hund, för det är inte roligt att behöva se dem dö!
Jag hoppas det finns någon slags hundhimmel och han springer runt som på den övre bilden. Den sommaren ägnade han sig åt att terrorisera oss med att bita oss i rumpan när man var ute och gick. som tur var bättrade han sig sedan och blev en underbar hund!
Mitt bästa foppaminne är då han gick och hämtade vedträn åt mig när jag satt och skulle elda i pannan i Billsta efter det att jag blivit singel och var tvungen att sköta pannan, hugga ved, såga ved (för klåparen hade sågat nästan alla vedträn några cm för långt för att passa pannan). Jag satt och deppade över ap-pannan på en pinnstol när Foppa tydligen uppfattat mitt sinnestillstånd och började bära vedträn till mig, ett efter ett...
R.I.P.
Det här är foppa som unghund, cirka ett år gammal.
Foppa som badpojke på Rotsidan med sin favorit det året; en gul pip-igelkott.
Foppa gillade snö jättemycket! Rulla i snö, hoppa efter snöbollar, gräva i snö...
Här är Foppa hos veterinären. Hu vad jag saknar honom och vilket fruktansvärt svårt beslut det var att behöva ta! Han var mentalt pigg och med på noterna, men hörde dåligt, såg dåligt, hade problem med leder och lever. Han gick på medicinfoder och åt tabletter för sin dåliga lever. När han sedan började få svårt att gå och vinglade vad det bäst att låta honom få somna in. Men här, hos veterinären, hade jag en stark impuls att ta honom i famen och springa iväg med honom istället för att låta veterinären ge honom tre sprutor med blått gift.
Jag ska nog aldrig mer ha hund, för det är inte roligt att behöva se dem dö!
Jag hoppas det finns någon slags hundhimmel och han springer runt som på den övre bilden. Den sommaren ägnade han sig åt att terrorisera oss med att bita oss i rumpan när man var ute och gick. som tur var bättrade han sig sedan och blev en underbar hund!
Mitt bästa foppaminne är då han gick och hämtade vedträn åt mig när jag satt och skulle elda i pannan i Billsta efter det att jag blivit singel och var tvungen att sköta pannan, hugga ved, såga ved (för klåparen hade sågat nästan alla vedträn några cm för långt för att passa pannan). Jag satt och deppade över ap-pannan på en pinnstol när Foppa tydligen uppfattat mitt sinnestillstånd och började bära vedträn till mig, ett efter ett...
R.I.P.
Biskop Tony
Var på begravning igår i Storkyrkan, Stockholm. Det var Härnösands förre biskop Tony som skulle begravas. Han slutade strax innan jag började på stiftet så jag fick aldrig tillfälle att möta honom i jobbet. Men trots att han inte finns mer på jobbet "live", så finns han närvarande i samtal och tankar. Dessutom har han satt sin prägel på stiftet så därför beslöt jag mig att följa med till Stockholm för att få reda på mer om denne man.
Bilden som växer fram fashinerar mig. Trots att han var tydligt populär vart han än kom verkar det som om det aldrig steg honom åt huvudet. Självaste Kungen och Silvia var en av säkert tusentals som skickat kondoleansbrev eller skrivit i någon kondoleansbok! Men det är verkligen inte en "pamp" som växer fram av alla berättelserna, utan mer en här-och-nu människa som såg alla omkring sig och hade förmågan att se och behandla alla människor som lika.
En egenskap som är gemensamma nämnaren hos personer jag beundrar är förmåga att kombinera humor och fniss med djup och kunnighet. Sån som jag vill vara. En sån som jag nu är ganska säker på att Biskop Tony var.
Ta till exempel historien om hur en medförfattare ville kolla huruvida Biskopen korrekturläste eller ej (det verkade gå lite väl snabbt ibland) - och gjorde "sök och ersätt" på kapitlet om Mikaelidagen. Sök: änglar, ersätt med: Älgar. Texten blev hysterisk kul; Ärkeälgarna, Älgen Gabriel, de tre Älgarna... osv. Här skulle biskopen kunna ha blivit sur över att kompisen satte dit hans knapphändiga korrekturläsning, men icke! Biskopen brast ut i gapflabb. Och lika lite som han korrekturläste böcker korrekturläste han människor. Han letade inte fel hos människorna han mötte, han såg till helheten. Wow. Så klokt och verkligen ett ideal att försöka ta efter!
Ett tiotal kaftanprydda prällar (och jag + civila i svarta begravninskläder) gjorde att det påminde något om processioner i Holy City när vi traskade över till Storkyrkan. Tror jag ska föreslå att vi handlar in några fezar och sätter på några så vi får ett par stiftskawasser. Ett förslag bara...
Bilden som växer fram fashinerar mig. Trots att han var tydligt populär vart han än kom verkar det som om det aldrig steg honom åt huvudet. Självaste Kungen och Silvia var en av säkert tusentals som skickat kondoleansbrev eller skrivit i någon kondoleansbok! Men det är verkligen inte en "pamp" som växer fram av alla berättelserna, utan mer en här-och-nu människa som såg alla omkring sig och hade förmågan att se och behandla alla människor som lika.
En egenskap som är gemensamma nämnaren hos personer jag beundrar är förmåga att kombinera humor och fniss med djup och kunnighet. Sån som jag vill vara. En sån som jag nu är ganska säker på att Biskop Tony var.
Ta till exempel historien om hur en medförfattare ville kolla huruvida Biskopen korrekturläste eller ej (det verkade gå lite väl snabbt ibland) - och gjorde "sök och ersätt" på kapitlet om Mikaelidagen. Sök: änglar, ersätt med: Älgar. Texten blev hysterisk kul; Ärkeälgarna, Älgen Gabriel, de tre Älgarna... osv. Här skulle biskopen kunna ha blivit sur över att kompisen satte dit hans knapphändiga korrekturläsning, men icke! Biskopen brast ut i gapflabb. Och lika lite som han korrekturläste böcker korrekturläste han människor. Han letade inte fel hos människorna han mötte, han såg till helheten. Wow. Så klokt och verkligen ett ideal att försöka ta efter!
Ett tiotal kaftanprydda prällar (och jag + civila i svarta begravninskläder) gjorde att det påminde något om processioner i Holy City när vi traskade över till Storkyrkan. Tror jag ska föreslå att vi handlar in några fezar och sätter på några så vi får ett par stiftskawasser. Ett förslag bara...
Fegade ut idag...
Idag fegade jag ut alldeles på jobbet! Alla på kansliet turas om att hålla i andakten på måndagar och idag var det min tur. Man utgår från söndagens gudstjänsttema och väljer lämplig psalm, nån bön, text och psaltarpsalm. Om man vill får man säga nåt klokt eller något man funderat på.
Temat var "bön" eftersom det var bönsöndagen igår. Jag funderade hela helgen på detta med bön och kände att jag blev mer och mer fast i min övertygelse om att bön är något av det svåraste man kan ägna sig åt som kristen.
Läsa bibeln är jättelätt, kan man läsa är det bara att sätta igång. Göra goda gärningar är kanske lika lätt, det kräver i många fall inte ens en tro. Man kan följa sitt samvete eller välja ut ett gäng etiska utgångspunkter och hålla sig till dem. Tro är svårare, men man kan ju faktiskt släppa allt vad teodicéproblem och gudsbevis och "kasta sig ut på de 70.000 famnars djup...".
Mitt problem med bön är att "Jag ha vorta bränd" - som man säger på norrländska; För jättelänge sedan, när jag var liten och hade stora problem med min barnreumatism kom det två predikanter till vårt hus. De hade fått tips av någon att jag hade problem med mina knän och de ville be för benen. Jag hade då olika långa ben och det var detta som Gud nu ombads att styra upp. Jag sattes på köksbordet och sedan började en innerlig bön av två karismatiska herrar. Resultatet lät inte vänta på sig; framför ögonen på mig, mor, far och lillebror växte vänster ben ikapp det högra. WOW! Efter ett sjukhusbesök och röntgen var även läkarna redo att tro på mirakel, för de kunde inte förklara denna plötsliga tillväxt på annat sätt.
Hade historien slutat här hade jag trott till gränsen av förvissning samt kanske haft helt andra bönevanor än vad jag har idag.
MEN: Några år senare var benen återigen olika långa och märlor fick sättas in i leden som på köpet blev deformerad. Efter ytterligare några år fick jag dessutom förlänga samma ben...!
Vad är då sensmoralen av denna konstiga historia? Att man ska förlita sig 100% på bönen och INTE göra som läkarna säger? Eller; att man förlitar sig på läkarvetenskapen till 100% och INTE blandar in bön? Kan det vara så att det var själva kombinationen av bön och läkarvetenskap som sabbade mina ben? Men hur tänkte Gud i så fall?
"Be så ska du få...."
Om och när jag ber så ber jag om andras hälsa, de som drabbas av naturkatastrofer eller läget i världen. För egen del ber jag bara om sånt som jag själv kan påverka; typ "Gör mig tålmodig", "få mig att studera mera" eller "gör mig mindre feg". Där kan ju bönen fungera som egenterapi och som en metod att nå fokus eller bli peppad. Dessa böner jan också fungera i värsta scenariot; att Gud inte finns.
Böner som kräver mirakel för att besvaras känns svårare. Det kräver så mycket av min tro...
Så till idag; jag hade chansen att ställa mina frågor till mina kollegor, varav många är präster, samtliga väl insatta i kyrkans tro och tradition och självaste biskopen var med! Men vad händer? Jag fegade ut och höll andakten enligt "formulär A1"; korrekt men dötrist!
Bilden hittade jag på: http://www.freeclipartnow.com/
Temat var "bön" eftersom det var bönsöndagen igår. Jag funderade hela helgen på detta med bön och kände att jag blev mer och mer fast i min övertygelse om att bön är något av det svåraste man kan ägna sig åt som kristen.
Läsa bibeln är jättelätt, kan man läsa är det bara att sätta igång. Göra goda gärningar är kanske lika lätt, det kräver i många fall inte ens en tro. Man kan följa sitt samvete eller välja ut ett gäng etiska utgångspunkter och hålla sig till dem. Tro är svårare, men man kan ju faktiskt släppa allt vad teodicéproblem och gudsbevis och "kasta sig ut på de 70.000 famnars djup...".
Mitt problem med bön är att "Jag ha vorta bränd" - som man säger på norrländska; För jättelänge sedan, när jag var liten och hade stora problem med min barnreumatism kom det två predikanter till vårt hus. De hade fått tips av någon att jag hade problem med mina knän och de ville be för benen. Jag hade då olika långa ben och det var detta som Gud nu ombads att styra upp. Jag sattes på köksbordet och sedan började en innerlig bön av två karismatiska herrar. Resultatet lät inte vänta på sig; framför ögonen på mig, mor, far och lillebror växte vänster ben ikapp det högra. WOW! Efter ett sjukhusbesök och röntgen var även läkarna redo att tro på mirakel, för de kunde inte förklara denna plötsliga tillväxt på annat sätt.
Hade historien slutat här hade jag trott till gränsen av förvissning samt kanske haft helt andra bönevanor än vad jag har idag.
MEN: Några år senare var benen återigen olika långa och märlor fick sättas in i leden som på köpet blev deformerad. Efter ytterligare några år fick jag dessutom förlänga samma ben...!
Vad är då sensmoralen av denna konstiga historia? Att man ska förlita sig 100% på bönen och INTE göra som läkarna säger? Eller; att man förlitar sig på läkarvetenskapen till 100% och INTE blandar in bön? Kan det vara så att det var själva kombinationen av bön och läkarvetenskap som sabbade mina ben? Men hur tänkte Gud i så fall?
"Be så ska du få...."
Om och när jag ber så ber jag om andras hälsa, de som drabbas av naturkatastrofer eller läget i världen. För egen del ber jag bara om sånt som jag själv kan påverka; typ "Gör mig tålmodig", "få mig att studera mera" eller "gör mig mindre feg". Där kan ju bönen fungera som egenterapi och som en metod att nå fokus eller bli peppad. Dessa böner jan också fungera i värsta scenariot; att Gud inte finns.
Böner som kräver mirakel för att besvaras känns svårare. Det kräver så mycket av min tro...
Så till idag; jag hade chansen att ställa mina frågor till mina kollegor, varav många är präster, samtliga väl insatta i kyrkans tro och tradition och självaste biskopen var med! Men vad händer? Jag fegade ut och höll andakten enligt "formulär A1"; korrekt men dötrist!
Bilden hittade jag på: http://www.freeclipartnow.com/