jerusalem

Så har min halvsyster suttit och utgjutit sig i rikstäckande radio en lång stund. Fan! Hon kommer bli känd snabbare än jag! Hon var med som "dagens personligt" eller vad programmet hette i P3 nyss och berättade om sig själv, sin hjärntumör och sina tankar.

Jag sitter och grubblar över om självcentrism är något ärftligt och medfött... Jag kan vara ganska upptagen med att prata om mig själv för alla som vill (och inte vill) höra, men här har jag nyss suttit och lyssnat till min överkvinna i ämnet. Jag kan inte komma till klarhet i om jag tycker det är irriterande eller beundransvärt.

Hade det varit en vilt främmande människa som sagt samma saker i radion hade jag verkligen beundrat denna människa för att hon vågat vara så klarsynt, duktig, brutalt ärlig och intressant, men eftersom jag känner min halvsyster (åtminstone pyttelitegrann...) och hör jag på hennes sätt att tänka att vi är mer lika än vad jag vill vara. Det känns som någon precis satt ett förstoringsglas på de sidor hos mig själv som jag vill dölja och man blir pinsamt avslöjad och ertappad. Eller är jag ett offer för jantelagen? 

Det finns alltför många beiga människor i världen som aldrig sticker ut. Någonsin. Och det finns många färgstarka personer som alltid sticker ut. På andras bekostnad. Kan man sticka ut diskret?

Men till Lydia: Bra jobbat, tjejen!!! Fortsätt så! Utmana dig själv, dina tankar och funderingar och ha skyhöga förväntningar på livet. Ge dig ut på de 70.000 famnars djup...! Jag är övertygad om att det kommer att bära dig till många intressanta upptäckter och upplevelser. Men akta dig för generaliseringar och nedvärdera inte Härnösandsbor!