jerusalem

Blunda och visualisera en rullstol för ditt inre... Hur går dina tankar? Är det en mörk hemsk tingest som stackars invalider tvingas sitta i eller ett coolt sportredskap som tex Svenska landslaget i rullstolsbasket använder sig av? Eller kanske nånting däremellan? Är det ett hot eller en möjlighet?

Det skulle vara mycket intressant att få ta del av några tankar kring det här.

Igår hämtade jag ut en rullstol från hjälpmedelscentralen i ullånger. En liten smidig och lättkörd sak i blå metallic. Varken ful eller snygg. Jag provkörde den här hemma under gårdagkvällen för att komma underfund med kapaciteten. Svänga höger, vänster, köra framlänges och baklänges. Köra över sladdriga mattor och över trösklar. Köra ut på balkongen och klämma fingrarna. Gå upp och vända på bakhjulen mm mm. Ganska kul och intressant.

VADNUDÅVARFÖRDÅ? Kanske du undrar. Mina knän är kassa och mina höfter är kassa. Ingen omedelbar katastrof, men då armbåge och axel far illa av kryckgång har jag blivit lite begränsad när det gäller att ta mig längre sträckor. Ska jag till Stockholm är jag ganksa slut efter att ha tagit mig från T-centralen till tex Sergels torg.

Så en rullstol blir för mig en tillgång nästa gång jag far till Stockholm eller ska "gå på stan". Men jag märker när jag resonerar med en del att det inte alla delar min okomplicerade syn på rullstolen. Det är en del fördomar som jag kommer att få brottas med - folk som tror jag är invalid inte bara när det gäller höft och knä - utan att jag kanske är dum i huvudet också.

Jag funderar en del över tillgängligheten i våra kyrkor - som stiftspedagog skulle det vara en intressant uppgift att ta tag i. Hur kommer man in i kyrkan om man har ett handikapp? Trappor och ytterdörrar går nog att fixa, slippa sitta i gången utanför bänkskranken hoppas jag att man har tänkt till om. Men hur fungerar det om nån i tex rullstol ska medverka i gudstjänsten? läsa en text? Är ambon sänkbar? Syns man när man sitter ned längst fram i kyrkan? Hur är det med bemötandet? Ser man de handikappade som ett hot eller som en resurs? Tillåter man en rullstolsburen person vara en aktiv medskapare eller reduceras man till en passiv åskådare?

I dagarna tre pågår en kyrkvärdskurs på Vårsta diakonigård i Härnösand och jag är där. Det är verkligen ett fantastiskt bra tillfälle att "komma in i" Svenska Kyrkan att få mingla runt bland alla nyblivna kyrkvärdar och en del kyrkvärdsveteraner. Snacka om klokhet och framåtanda i gruppen!

Jag måste erkänna att jag inte hade just några speciella tankar om kyrkvärdar - det är väl sådana där som delar ut psalmböcker och säger "Hej och välkommen" till folk. Inget märkvärdigt, inget som kräver kurs... Typ så TÄNKTE jag. Fram till idag. För det första har jag nu en större inblick och respekt för detta uppdrag.

Idag har man gått igenom grejer som hur inventarier ska bevaras för eftervärlden. Orglar mår inte dåligt av temperaturförändringar i luften enligt en ny norsk studie, man ska undvika att salta på kyrktrappan (men använda varm sand), inventarier får inte flyttas runt i kyrkan utan tillstånd från länsantikvariet, Silver förvaras bäst i nåt slags papper innuti en plastpåse och man ska INTE använda cement på gamla kyrkor! OSV... jag känner hur nya kunskaper bara flödar in i hjärnan på mig!

Dagens höjdare var när några olika kyrkvärdar berättade om hur de ser på sitt uppdrag och hur det kom sig att de blivit kyrkvärdar. En kvinna berättade att hon när hon blev tillfrågad blev riktigt rörd och hur hon sedan blev mottagen i kyrkan med en speciell liten ceremoni med handpåläggning och hur hon nu i 36 år troget har utfört sitt uppdrag, fortfarande med entusiasm och glädje.

"Kyrkvärden är ovärderlig för oss präster", sa en kyrkoherde. "Det är de som är örat mot marken ordentligt och har koll på speciella behov och önskemål som församlingsmedlemmarna har".

Så nog är kyrkvärdarna något mycket mer än "bara nån" som delar ut pslamboken....