jerusalem

Var in en sväng till Övik för att gå på stan och kolla in mina Park-kollegor på deras första jobbdag efter semestern. Det var lite udda känsla att kika in på skolan. Dels för att det kändes så bekant, dels för att det kändes så fjärran. Annars gillar jag skolstarter. I början av höstterminerna brukar jag ha högt uppställda mål, ungefär som en nyårslöfteslista:

1. Jag ska rätta/bedöma elevgrejer senast en vecka efter prov/inlämnande.
2. Jag ska planera lektionerna lite längre i förväg (dvs INTE kvällen innan!).
3. Jag ska vara strängare.
4. Vi ska hinna igenom alla delmål på en kurs (speciellt i filosofin brukar detta vara marigt).
5. Jag ska inte upprepa gamla favoritlektioner utan jag ska hitta nya pedagogiska grepp
...

Sedan rullar terminen igång och efter bara några (2) veckor är jag tillbaka till att jag förlitar mig på tröskelpedagogiken (som vanligt). Proven ligger på mitt skrivbord och samlar damm och jag kör mina favoritlektioner igen och igen...

I år känns det bra att INTE kunna sjunka ner i de bekväma hjulspåren, utan istället tvingas vara på helspänn för att klura ut nya strategier i det nya jobbet. Kanske är det bra att byta jobb sisådär en fem-sex gånger under sitt yrkesverksamma liv för att på så sätt hålla ångan uppe? I alla fall tror jag att jag fungerar bäst på det viset.