jerusalem

Inte riktiga öken. Tyvärr. Men öken ändå. Sitter i en alldeles övergiven byggnad i Älvsjö, inte en annan människa så långt örat hör. Lite kusligt. Tänk om larmet slår på då jag inte vet vid vilka tidpunkter det slår på när man larmat av... Bäst att kolla en gång till...

Puh, ännu av. Sådärja... Ägnade en del av natten till att läsa förträfflig bok jag fick igår av kompisen Helena: "Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Kanon! Lysande! Om att ta sig fram som kvinna i en mansdominerad värld. Lite mycket uppehöll sig boken om barn och familj - typ att man inte skulle ha sådana höga krav på sig själv och lämna bort mm. Men det faktum att boken behandlade ämnet så ingående gjorde den lite sämre. Som om man måste motivera detta ställningstagande igen och igen. Jag blev lite less på det spåret helt enkelt. Kan bero på att jag inte har man och barn att kompromissa med?

En intressant historia fanns med om den amerikanske kvinnlige utrikesministern. Appropå att vara kvinna och tala med mäktiga män i arabvärlden. Hon sa att de visst lyssnade på henne, största problemet var "pojkarna i den egna administrationen" som ideligen påpekade att hon var kvinna gentemot någon slags manlig arabisk kultur. Jag vet inte om detta stämmer, men många - både vänner och kollegor - har förvarnat mig om stundande svårigheter. Till slut kanske jag gör det till en sanning och förväntar mig att inte bli lyssnad på?

En annan uppmaning kändes som riktad just till mig: "Kliv fram i rampljuset, ta plats... och våga stå kvar!" Jag är inte, och har aldrig behövt vara en person som kliver fram i olika sammanhang. Nu kommer nya rollen att kräva just detta. Det får helt enkelt gå som det går. Valet är mellan att våga språnget eller att stå kvar i kulisserna och fumla.