jerusalem

Var en sväng till Tel Aviv idag. Det var lite som New York, höga skyskrapor och massor med butiker. Jag behövde fixa visa till Jordanien och Egypten och det gick halvbra. Jordanien inga problem, fick multiperlt visa så nu och till i vinter kan jag åka som en jojo till Amman om jag skulle få det för mig. Efter den ambassaden tog jag taxi till Egyptens ambassad, men kom dit precis som de stängde. Trots att jag försökte charma mig till ett visa var det kört, det får bli en till resa...

Strosade lite planlöst i denna storstad, men tröttnade efter ett tag och tog bussen tillbaka till Jerusalem. Det var lite märklig känsla att vara så i det "riktiga Israel". Plötsligt hade jag bytt perspektiv, istället för att vara på Västbanken och tycka det är jobbigt med checkpoints sneglade jag på unga män som klev på bussen och undrade om de var presumtiva självmordsbombare. Och istället för att förfasa mig över alla säkerhetskontroller tyckte jag nu plötsligt att de kändes lite otillräckliga när jag klev på bussen tillbaka. Det är som en osynlig gräns som man går över när man åker till städer som Tel Aviv. Om jag skulle bo en längre tid i t.ex. Tel Aviv skulle jag nog socialiseras in att se konflikten med israeliska "glasögon".

Min slutsats blev att uppväxt och socialisering är starkare påverkansfaktorer till uppfattningar (om tex konflikten) än vad information eller fakta är. För att riktigt förstå hur "den andre" har det behöver man "vandra i hans mokasiner" ett tag... (Indianskt talesätt). Typ alla israeler skulle behöva gå genom någon checkpoint och alla palestinier skulle behöva åka lokalbuss i Tel Aviv när unga män i bylsiga jackor kliver på. Undrar om detta skulle hjälpa litegrann?