Fegade ut idag...
Temat var "bön" eftersom det var bönsöndagen igår. Jag funderade hela helgen på detta med bön och kände att jag blev mer och mer fast i min övertygelse om att bön är något av det svåraste man kan ägna sig åt som kristen.
Läsa bibeln är jättelätt, kan man läsa är det bara att sätta igång. Göra goda gärningar är kanske lika lätt, det kräver i många fall inte ens en tro. Man kan följa sitt samvete eller välja ut ett gäng etiska utgångspunkter och hålla sig till dem. Tro är svårare, men man kan ju faktiskt släppa allt vad teodicéproblem och gudsbevis och "kasta sig ut på de 70.000 famnars djup...".
Mitt problem med bön är att "Jag ha vorta bränd" - som man säger på norrländska; För jättelänge sedan, när jag var liten och hade stora problem med min barnreumatism kom det två predikanter till vårt hus. De hade fått tips av någon att jag hade problem med mina knän och de ville be för benen. Jag hade då olika långa ben och det var detta som Gud nu ombads att styra upp. Jag sattes på köksbordet och sedan började en innerlig bön av två karismatiska herrar. Resultatet lät inte vänta på sig; framför ögonen på mig, mor, far och lillebror växte vänster ben ikapp det högra. WOW! Efter ett sjukhusbesök och röntgen var även läkarna redo att tro på mirakel, för de kunde inte förklara denna plötsliga tillväxt på annat sätt.
Hade historien slutat här hade jag trott till gränsen av förvissning samt kanske haft helt andra bönevanor än vad jag har idag.
MEN: Några år senare var benen återigen olika långa och märlor fick sättas in i leden som på köpet blev deformerad. Efter ytterligare några år fick jag dessutom förlänga samma ben...!
Vad är då sensmoralen av denna konstiga historia? Att man ska förlita sig 100% på bönen och INTE göra som läkarna säger? Eller; att man förlitar sig på läkarvetenskapen till 100% och INTE blandar in bön? Kan det vara så att det var själva kombinationen av bön och läkarvetenskap som sabbade mina ben? Men hur tänkte Gud i så fall?
"Be så ska du få...."
Om och när jag ber så ber jag om andras hälsa, de som drabbas av naturkatastrofer eller läget i världen. För egen del ber jag bara om sånt som jag själv kan påverka; typ "Gör mig tålmodig", "få mig att studera mera" eller "gör mig mindre feg". Där kan ju bönen fungera som egenterapi och som en metod att nå fokus eller bli peppad. Dessa böner jan också fungera i värsta scenariot; att Gud inte finns.
Böner som kräver mirakel för att besvaras känns svårare. Det kräver så mycket av min tro...
Så till idag; jag hade chansen att ställa mina frågor till mina kollegor, varav många är präster, samtliga väl insatta i kyrkans tro och tradition och självaste biskopen var med! Men vad händer? Jag fegade ut och höll andakten enligt "formulär A1"; korrekt men dötrist!
Bilden hittade jag på: http://www.freeclipartnow.com/
Bön är inte alltid att be. För mig är nog mer bön som en kontemplation där jag formulerar det jag ber om.
Oftast ber jag om att komma kapp bussen, om att uthärda en dag eller ett otrevligt ögonblick. Genom att formulera det får jag kraft (från Gud?) eller från mig själ att nå mitt formulerade mål.
Att be aftonbön är ett sätt att få en ritual så att jag somnar gött. :)
Så kan det fungera för mig med. Det är skönt att fokusera genom en bön. Kanske har jag inga problem med själva bönen utan det bara den tänkta konsekvensen... Speciellt när den uteblir...?
Jag bad om ett mirakel en gång - när min lillebror var dödssjuk. Det infriades genom att han levde ett halvt år till som nästan frisk. Det miraklet var medicin som faktiskt funkade... Så miraklet "bönhördes" - vilket kändes underbart för oss alla. För när jag bad om det fanns det ingen ljusning alls - ett halvår kvalitetstid är mycket!