jerusalem

Hu, nu måste jag berätta om något annat sorgligt. Foppa är död. Det har tagit ett tag att smälta det hela. Han blev 14 år vilket är ganska gammalt för en hund av hans storlek.


Det här är foppa som unghund, cirka ett år gammal.


Foppa som badpojke på Rotsidan med sin favorit det året; en gul pip-igelkott.


Foppa gillade snö jättemycket! Rulla i snö, hoppa efter snöbollar, gräva i snö...




Här är Foppa hos veterinären. Hu vad jag saknar honom och vilket fruktansvärt svårt beslut det var att behöva ta! Han var mentalt pigg och med på noterna, men hörde dåligt, såg dåligt, hade problem med leder och lever. Han gick på medicinfoder och åt tabletter för sin dåliga lever. När han sedan började få svårt att gå och vinglade vad det bäst att låta honom få somna in. Men här, hos veterinären, hade jag en stark impuls att ta honom i famen och springa iväg med honom istället för att låta veterinären ge honom tre sprutor med blått gift.

Jag ska nog aldrig mer ha hund, för det är inte roligt att behöva se dem dö!

Jag hoppas det finns någon slags hundhimmel och han springer runt som på den övre bilden. Den sommaren ägnade han sig åt att terrorisera oss med att bita oss i rumpan när man var ute och gick. som tur var bättrade han sig sedan och blev en underbar hund!

Mitt bästa foppaminne är då han gick och hämtade vedträn åt mig när jag satt och skulle elda i pannan i Billsta efter det att jag blivit singel och var tvungen att sköta pannan, hugga ved, såga ved (för klåparen hade sågat nästan alla vedträn några cm för långt för att passa pannan). Jag satt och deppade över ap-pannan på en pinnstol när Foppa tydligen uppfattat mitt sinnestillstånd och började bära vedträn till mig, ett efter ett...


R.I.P.