jerusalem

Så sa en ganska ytlig bekantskap till mig för inte så länge sedan. Jag känner hur orden äter sig in i mig och klibbar fast, och jag kan inte släppa det. Känner att jag får fler och fler invändningar:

.

.

1. Vad vet denne person om mitt kärleksliv?

2. Är inte "singel" ett OK civilstånd? Är jag inte fullvärdig medmänniska som singel??

3. Varför erbjuda bön utan att veta om mottagaren (jag) i detta fall vill bli bedd för?

4. "...du med" - det låter som om jag skulle vara ett synnerligen hopplöst fall! Är det så? Tror folk så?

5. Vill jag att en som jag inte riktigt känner ska sitta och tänka på mitt kärleksliv i sina böner?

.

.

Häpp, nu har jag kräkt ur mig lite. Känns genast bättre. Ska försöka gro lite teflon på skinnet mot liknande påhopp

fortsättningen! (Alternativt ladda med några passande repliker).

.

.