jerusalem

Torsdag: Resdag. Vi strålade samman på Alanda och flög via Munchen och via Johannesburg till Port Elisabeth.

Fredag: Ankomst till Port Elisabeth och the Prayers Woman league. Vid tvåtiden kom Åsa och jag till centret där womans league höll till. Kvinnorna hade startat på torsdagen och först var det tänkt att vi bara skulle presentera oss lite snabbt och säga hej för att sedan åka till hotellet för att duscha och sova. Vi blev kvar ganska länge på deras möte då det kändes oartigt att bryta upp. En video om ”emotional intelligence” tog nästan knäcken av oss. På en TV visades en video från ett möte med en karl som surrade och surrade om ”emotional intelligence” om och om igen. Det tog liksom aldrig slut. Vi hörde knappt vad som sades då ljudet var svagt. MYCKET trötta fick vi till slut åka till hotellet. Vi bodde på ”Stadion Hotel” nära den nybyggda fotbollsarenan. Foajén var mycket fräsh men själva rummen var en besvikelse. Fyra vita betongväggar utan fönster! Lite klaustrofobiskt var det men vid det laget var vi så trötta att vi bara slocknade.

Lördag: Denna lördag var planerad som en heldag med workshop kring frälsarkransen. När vi anlände på fredagen hade vi dock fått höra att vi bara kunde hålla workshop på förmiddagen då kvinnorna var tvungna att vika eftermiddagen åt andra möten. När vi kom på lördagen visade det sig dessutom att de behövde en stund på förmiddagen att sammanträda på. Lite snopet kändes det, men tiden det slutligen blev för frälsarkransen - kl 10-13 blev lyckad. Åsa började med att prata om dopet. Ett dopljus fick brinna på en bricka som stod på gult och vitt tyg mitt i en halvcirkel av stolar. På stolarna hade vi lagt ett värmeljus och en frälsarkrans. Var och en fick tända sitt värmeljus och ställa den på brickan bredvid dopljuset. Det blev mycket starkt och några av kvinnorna blev riktigt rörda och tårögda. Sedan blev det information om de olika pärlorna, workshop med post it lappar där kvinnorna fick skriva associationer till valfri pärla. Sedan satt de också en stund i grupper och funderade på vilka sånger, psalmer och bibelställen som de tyckte man kunde använda till de olika pärlorna. På kvällen var det ”social evening” med olika uppträdanden. Det var helt underbart galet, denna kväll! Någon sorts insamlingsmetod användes där man kunde avbryta pågående sångnummer med att bjuda pengar. Man kunde också utmana varandra att bidra med något genom att bjuda pengar. Ville man sedan inte sjunga kunde man köpa sig fri... Många skratt blev det. Ett av bidragen var plötsligt mycket allvarligt, det var en pjäs som ungdomarna framförde som handlade om en tonårsgraviditet som slutade med att den unga nyblivna modern dog i samband med förlossningen. Mycket starkt och rörande och en smula underligt kan jag tycka att det bidraget klämdes in bland de i övrigt mycket uppsluppna bidragen.

Söndag: Vi åt en snabb frukost på hotellet och åkte sedan till kyrkan. Det blev inmarch till ”We are christian soldiers” (!!!) och sedan en tretimmars högmässa. Joy ledde gudstjänsten och Biskop Bill celebrerade mässan. Under gudstjänsten fick också kvinnorna som varit med i workshopen högtidligt lova biskopen att jobba vidare med frälsarkransen. Åsa var med i mässdelen och delade först ut vinet. Efter en stund böt de och Åsa delade brödet. Några barn stod med framme i cirkeln och när Åsa kom med brödet sträckte de ut händerna, men biskopen sa att de inte skulle få något bröd. Lite konstigt kändes det. Det sjöngs många körer under utdelandet (jag tror utdelandet tog minst en halvtimme). En av sångerna var ”My father was a protestant...” Ganska udda sång under utdelandet då jag mer är van stillsam och mer innerlig musik. Kontrasten kändes samtidigt ganska cool.

Efter gudstjänsten och efter lunch blev vi sedan sittandes på hotellet utan fönster och det kändes trist och deprimerande, men då kom Raymond och Sandra och tog oss med på en sight seeing i Port Elisabeth. Vi for ner till vattnet och gick ut på en pir och kände vinden. Sedan blev vi bjudna på kvällsmat hemma hos dem.

Måndag: Upp tidigt, packade väskorna och blev skjutsade av Raymond och Sandra till flygplatsen. Via Johannesburg kom vi på eftermiddagen fram till Kimberley där vi blev mottagna av pastor Chris Hendricks som visade oss Kimberley och släppte av oss på ett underbart litet Guest House. Det kändes som en befrielse att få komma till detta mysiga ställe efter den fönsterlösa bunkern som vi bott på de senaste tre nätterna. När vi skulle gå och lägga oss upptäckte jag till min stora fasa en jättestor spindel på väggen i mitt rum. Då jag är ganska rädd för spindlar rös jag från hårrötterna till tånaglarna och blev tvungen att knacka på Åsas dörr för att fråga om spindlarna i Sydafrika kunde vara giftiga. Åsa, även hon tveksamt inställd till spindlar flög upp, och tillsammans spanade vi av även hennes rum och upptäckte en spindel havvägs gömd bakom en tavla. Nu bröt hispigheten ut hos oss och vi började överlägga hur vi skulle klara detta. Vi sms:ade Jan för att om möjligt få reda på vad det kunde vara för spindel och huruvida de var giftiga eller ej. De hade dock inga röda fläckar på sig och därmed var de troligtvis inte några svarta änkor. De var också betydligt större än vad svarta änkan uppges vara. Åsa var den modigaste av oss och kunde dräpa spindlarna med en tidning. Men sedan, somna lungt?? Nä, vi låg vakna nästan hela natten och spanande av väggarna efter fler spindlar.

Tisdag: Efter frukosten där samtalsämnet var spindlar kom Chris och hämtade oss på Guest Houset och vi åkte till sjukhuskomplexet där Chris sitter i styrelsen. Vi fick komma in på barnintensiven som var mycket modern och välutrustad och där det låg fyra små barn svårt sjuka. Sedan gick vi till en reception och fick ut en lista på vilka lutheraner som var inlagda för tillfället. En av dessa besökte vi sedan, det var en kvinna som fallit och slagit sig utanför kyrkan. Åsa sjöng ”Tryggare kan ingen vara” för henne och bad en stund. Sedan besökte vi några skolor. Först en högstadie/gymnasieskola (Green Point) där vi fick tillfälle att prata inför en grupp av 64 studenter. De satt blickstilla och fullkomligt sög i sig allt vad vi sa. Åsa gick igenom de olika pärlorna i frälsarkransen och de hängde verkligen med. Efteråt gav vi några studenter som dröjde kvar några frälsarkransar. En katolsk pojke var mest nyfiken på en rosary jag hade haft med mig som jag köpt i Betlehem så han fick den som gåva. Det kändes helrätt att den skulle komma till användning här i Sydafrika! Nästa skola var Beacom - en grundskola där vi fick en rundtur samt träffade en grupp lärare för samtal och fika. Sedan besökte vi prosten och fick även där fika och höll en rejäl andakt. Sedan ett snabbt besök på ett museum där vi mest hastade igenom konst från säkert 1700-talet till mer contemporary art. Jag gillade nutidskonsten allra bäst, speciellt en stor (ganska ful) metallskrotinstallation/skulptur som hämtat inspiration från apartheidtiden på 80-talet då kravallerna bröt ut. Efter det for vi till St Paul och fick delta en stund i ett planerings- och finansmöte. Det var lite nedslående att höra hur de har problem med inbrott och att det är motsättningar mellan stiftet och St Paul. Vi åt sedan middag på vårt Guest House och delade en flaska vin och blev lite fnissiga. Vi hade också fått en kraftig insektsspray som vi impregnerade våra rum med. Kanske var det vinet eller så var det kemikalieångorna och allmän trötthet - men åtminstone jag somnade som en stock och brydde mig nästan inte alls huruvida jag hade sällskap av någon spindel.

Onsdag: På onsdag morgon var pastor Chris lite upptagen så vi fick lägga in ett studiebesök i ”Det stora hålet” - ett jättestort dagbrott för diamantbrytning. Vi shoppade en del och gick sedan igenom museet. Dels kunde man gå ut på en spång över hålet och se hur djup det var! En hisnande känsla! Från där vi stod kunde man också se hur skrämmande nära hålet som Kimberley brett ut sig. Några gator inne i Kimberley var avstängda för det var underminerat och riskerade dråsa ner i hålet. Men till exempel ett höghus stod nästan på randen till hålet! Jag fattar inte hur man vågar bo där! Efter ”spången” skulle man fortsätta i en hiss ”ner i underjorden” Hissen var jätteläskig, den gnisslade och man hörde kedjerassel och annat skrammel på vägen ner. Efteråt förstod vi att vi bara åkt cirka två meter ner, de hade lagt på ljud och rörelser i hissen för att ge intrycket av att det var djupt i underjorden som vi hamnat! Väl nere gick man igenom några gruvgångar för att komma ut i en större hall med bilder, tidslinjer och utställningsföremål. I ett stort kassavalv fick man också se diamanter. Mycket fashinerande! Sedan hann vi ta oss en kopp kaffe och handla några presenter innan vi blev upphämtade av Chris och dagens olika besök. Först blev det tre hembesök i rask takt där vi träffade folk och höll korta andakter. Sedan åkte vi fyra mill till ett närliggande samhälle som drabbats hårt av översvämningar i januari i år och där människor bodde i torftiga plåtskjul. Misären var stor och det var verkligen beklämmande att se hur livet kan te sig om man är i samhällets bottenskikt. Vi guidades runt av Dennis som arbetar på något planeringskontor för kommunen och som läser till Pastor på egen han (Self supported). Han visade oss sin kyrka och planer på en utbyggnad där. Sedan mötte vi borgmästaren, en vacker kvinna, anglikan, som blev djupt berörd av det Åsa berättade om Frälsarkransen. Hon fick en krans och blev mycket glad. Efteråt for vi på ytterligare ett hembesök till en kvinna som såg ut att tyna bort alldeles. När hon tog emot frälsarkransen berättade Åsa att hon med stor kraft kramade en viss pärla i sin hand. Vi sjöng ”Tryggare kan ingen vara” för henne. Mycket rörande och känslosamt! Sedan for vi och åt en sen lunch på ett ställe - vi slängde i oss en uppmicrad t-bonestek på en kvart och slängde oss sedan in i bilen och körde tillbaka till Kimberley där vi hade en konfirmationsgrupp som väntade på oss. Vi berättade om Sverige och om frälsarkransen för dem och de fick välja en varsin pärla för att på den vägen få kunskap om frälsarkransens innebörd. Ett mycket bra möte! Efteråt träffade vi ”De äldre” i församlingen för att lyssna in hur man tänker kring detta med att vara vänkyrka. Sista inslaget var en ”social evening” där Åsa och jag återigen fick prata om Sverige och om frälsarkransen och sedan fika och mingla runt. Klockan tio var vi sedan tillbaka på vårt guest house och somnade som två klubbade sälar.

Torsdag: Dagen började med att jag försov mig. Kvart i sju skulle Chris komma och hämta mig för att jag skulle följa med och kvittera ut hyrbilen. Kvart i sju vaknade jag. Som tur är är det ”African time” som gäller och en halvtimme senare kom Chris och hämtade mig. Vi for till hyrbilsfirman i Kimberly och hämtade bilen, en snygg vit Chevrolet. Sedan hem till Chris för att hämta hans väska. Sedan till guesthouset och hämtade Åsa plus våra väskor. Sen bar det iväg till Oudtshoorn. Bilturen tog hela dagen, vi stannade för att tanka på två ställen och åt kyckling på ett ställe. Synnerligen långtråkig bilresa! Mot slutet av färden började dock landskapet ändra karaktär och det fanns lite berg att titta på. Halv sju var vi framme i Oudtshoorn där en gudstjänst började klockan sju. Vi fick ett varmt välkomnande av församlingen och det var en mycket trivsam gudstjänst. Men ändå, har man åkt bil hela dagen så var det ändå sängen som kändes mest efterlängtad! Somnade som en stock!

Fredag: Denna dag var vi och besökte två församlinger, en i Calizdorp och en i Dyselldorf. Speciellt ungdomarna i Dyseldorf kommer jag sent att glömma, de var så gulliga och så måna om sin församling och sin fina kyrka. Vi besökte också ett projekt; i bergen hade kyrkan en egendom som var i stort behov av renovering, men som låg helt bedårande i bergen. Vi försökte hjälpas åt att brainstorma vad stället skulle kunna användas till - filminspelning? Hem för kvinnor som har blivit utsatta för våld i hemmet? Retreatgård? Hospice? Stället ligger mycket avsides, men det var verkligen en pärla!

Lördag: Lördagen blev en succé! Det var workshop med en stor grupp mestadels kvinnor i kyrkan i Oudtshoorn. Vi började med tre stationer, Jag stod med dopljuset där de kunde tända ett värmeljus och placera det på ett foliepapper på ett gult och vitt tyg, Ruth stod med välsignat vatten och gjorde korstecknet i pannan samt välsignade folk och Åsa stod där men kunde skriva böner på en lapp och lägga i en skål. Bara denna del av workshoppen satte djupa spår och sedan var det konstant flyt i arbetet. Åsa gick igenom de olika pärlorna, de fick tid för reflektion och repetition. Vi sjöng mycket och samtalade om pärlorna. Jag slängde ut en fråga om någon kunde förklara varför det inte finns några tystnadspärlor mellan ”kärlekspärlorna” och ”mysteriepärlorna” eller mellan ”mysteriepärlorna” och ”Nattens pärla” - I slutet av workshoppen sa en ungdom: Det är nog därför att man inte kan välja vilka man ska älska eller som en påminnelse att döden kan komma och rycka bort nära och kära när som helst. Klockrent! Det kändes då som att frälsarkrnsen verkligen landat i Oudtshoorn och att de kommer kunna fortsätta samtala och använda den i deras dagliga böner och andakter. Mission compleated, nu kunde vi börja tänka på hemresan! Efter workshoppen fick vi lite tid att kila i affärer, men det mesta var stängt. Hann dock handla några flaskor sydafrikanskt vin att ta med hem samt några fröer som jag ska testa att plantera i min pallkrageodling. På kvällen var det ”Social evening” och fund-raising. En grupp kvinnor mannekängade i olika kreationer till folkets jubel! Det var helt galet och obeskrivligt kul! Publiken vred sig av skratt och det blev en mycket uppsluppen stämning.

Söndag: Det blev lite sovmorgon, sedan iväg på gudstjänst i kyrkan. Det var en gudstjänst som var ”extra allt”; barnkör, ungdomskör, mässa, predikan av Ruth, brasskvintett, psalmsång, lovsång, morsdagspresentutdelning, avtackande av diverse grupper, blommor till Ruth.... Jag framförde hälsningar från vår prost Tor, domkyrkoförsamlingen, kollegorna på stiftskansliet, speciellt vår internationelle sekreterare Jan samt från vår biskop Tuulikki. Sedan var det bara att se över packningen en sista gång innan Ruth skjutsade oss längs en himmelskt vacker väg över bergen till flygplatsen i George. Nu stundar många långa timmar och tre flygbyten innan vi landar i Sundsvall.