Världens fest!

Oj, vilken fest det är här i Visby, nej: Växjö! Jag vet att jag inte kommer att kunna göra festen rättvisa, men jag känner ändå att jag måste blogga ett par smakprov...

Vaknade tidigt, klev ut i sommarvärmen och traskade iväg för att höra ärkebiskopen tala. Rejält inspirerande var det och MASSOR med folk! Detta blev inledningen till en intensiv dag av seminarier, mässor och apeller. Jag var och hörde Ylva Eggerhorn m.fl prata om "teologiska redskap mot främlingsfientlighet", Yosef Daher talade om Kairosdokumentet, Alice Bah höll ett lysande inlägg om miljön, Stefan Edman likaså... Så höll dagen på och när jag inte orkade vara intellektuell slank jag in en stund på en Wiehemässa i parken, Winnerbäckmässa på torget, minglade med goda vänner (gamla och nya), knöt kontakter och pratade om Jerusalem för ett gäng från Arnäs. Naturligtvis var jag även med på FESTEN!

Festen måste få ett eget stycke. Säger bara WOW! Man hade dukat med vita dukar i stora tältet för typ tvåtusen gäster eller så. Förrätt, varmrätt och efterrätt till rolig underhållning från en gigantisk scen. Men pricken över i var all Taybeh som någon driftig person importerat från Taybeh, Ramallah, Palestine. För vänner "i svängen" i Holy Land förstår att det nästen blir en religiös upplevelse att kunna beställa en Taybeh i baren! Jag blir typ tårögd av sentimentalitet och drömmer mig till American Colony eller Bulgurghij. ÅÅååååååå.....

Klockan elva var det sedan dags för att (för min del) avsluta världens fest med en "Kristina från Dufvemålamässa" i domkyrkan. Tayben i all ära, men den här mässan var en riktig höjdare! ÅÅåååååå.... igen! Själva kommunionen ramades in med sång och musik från musikalen samt textläsning (både dikter, monologer och bibelläsning). WOW!

Kristinas ängsliga undran i "Du måste finnas" var gripande och jag såg ganska många som diskret torkade en tår. Sändningen var det som jag fastnade allra mest för - vi skulle "Ut i det okända" (här pekade talaren mot kyrkdörrarna) och liknade oss vid ett skepp som ligger för ankar vid en brygga. "Om vi ligger så länge att vi börjar tro att båten är ett hus är det dags att ge sig av, om båten börjar få rötter ner i dyn under bryggan måste vi bejaka seglarsjälen..." Nåt sånt sa han och DÅ var det plötsligt jag som fick gnugga en tår.




När jag såg ljusbäraren i glas i domkyrkan kunde jag inte låta bli att göra en egen liten tolkning. Figuren närmast är jag som likt Kristina står som ett frågetecken och undrar över både Guds och min egen existens. Figuren längre bort är Jesus (men det ser väl alla?).

Du fördrev mig Gud.
Från mitt hemland slets jag bort.
Här är jag en flykting och en främling, och det ödet finner jag mig i.
Men du tog mitt barn, och du tar mej från min man,
jag kan inte längre se en mening.
Vad är det du vill? vad ska jag tro?


Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.


Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?


Nej du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns.


Aldrig förut har jag haft dig i tal eller tanke.
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.
Ordet är om, om jag bett alla böner förgäves?
Om du inte finns till vad ska jag göra då?


Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta?
Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?
Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden?
Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen? 


Nej, du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns


Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting.
Om du inte fanns.

Helhet och fragment

Nu pågår Världens Fest för fullt i Växjö. Cirka 2500 människor är här på detta stora event som Svenska Kyrkan arrangerar. Ett par hundra olika aktiviteter finns att välja på så dagarna fylls med riktigt spännande innehåll. Då jag ofta längtar tillbaka till det Heliga Landet kunde jag inte motstå att gå på vernissage i Visby Domkyrka. Det var den palestinska konstnären Faten Nastas som ställde ut en installation som heter "Helhet och fragment" i ett av kyrkans rum.

Faten hade varit på ett besök tidigare i Visby och när hon såg rummet längst nere i kyrkan kom inspirationen, berättade hon. Det var mycket lätt att förstå, för i den ganska moderna och luftiga kyrkan med många utsmyckningar i glas, avviker rummet längst ner lite... Ingången till rummet påminner om ett valv från Jerusalem eller Betlehem - välvt och "halvfärdigt" - ungefär som man hittat nån valvbåge i en arkeologisk utgrävning. Ett fragment av väggmålning understryker detta akrkeologiska intryck ytterligare.

Installationen bestod av ett stort antal lerskärvor som låg utspridda på golvet och i mitten av rummet utgjorde den arabiska texten från Matteus 11:28-30 (Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor och jag ska skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta, så ska ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda lätt). Texten var i ett vitt material och det såg ut som en krona i mitten av alla skärvor på golvet.

Själva lerskärvorna hade fått mönster från de palestinska folkdräkter kvinnorna i Palestina brukar bära - Faten hade valsat folkdräkter och lera så att korsstygnen på klänningarna fått göra avtryck i leran. När leran sedan bränts har de slagits sönder i mindre bitar.

Innan jag gick in i rummet med skärvorna hade jag fått höra att efter söndagens gudsstjänst kunde den som ville få plocka med sig en skärva.

Jag började då fundera på den diaspora som nu många palestinier lever i. Det finns nu mer palestinier utomlands än i Det Heliga Landet. Det var lätt att förstå sorgen och smärtan i detta när jag såg alla lerskärvor. Så gick mina tankar åtminstone och de förstärktes när någon råkade trampa på en lerskärva så den pulvrisserades under en sko med ett kras-ljud. Starkt!







I love Visby!

Visby är vackert! Idag har solen skinit lite på oss och det har varit lättare att se skönheten i staden! Det har varit en dag med skiftande inslag, först ett pass om arbetsmiljö och sedan ett studiebesök på stiftskansliet. Bästa repliken var när Lennart Koskinen stack ut huvudet i dörröppningen och sa på klingande finlandssvenska; "Va står ni här och hänger för?". Vi blev bjudna på kaffe och en information om hur man jobbar som på Gotland.

Jag provade också gotlandsglass idag. Det blev en strut med pepparkakdegsglass, hjortronglass och mörk chokladglass. Mumsigt trots kyla och blåst, jag kan föreställa mig hur oemotståndlig glassen blir om det är en varm dag!

Ett roligt inslag var under arbetsmiljödagen då vi skulle ge positiv feedback till varandra. Jag trodde att ingen skulle kunna säga något om mig eftersom jag är så ny. Men nope! Det blev en del vackra ord att ta fram när det känns motigt! Bäst var nog att jag "verkar vara nyfiken, ambitiös och engagerad". Tjohoo! Jag som trodde jag skulle uppfattas som en "wallflower"...

Annars blev det en hel del fotograferande, i domkyrkan finns den här häftiga Jesusfiguren som har på ett mycket konkret sätt illustrerat Jesu himmelfärd under medeltiden - man har brukat hissa upp honom genom hålet i taket!




På en ö i havet

Så har jag hamnat på Gotland, närmare bestämt Visby. Vi är på personalresa hela gänget (ca 40 pers), och ska bli lite klokare och svetsas samman ytterligare. Igår, när det rapporterades sol och värme i Härnösand stod vi och huttrade i läckande regnställ och kämpade med vinden som slet i paraplyerna medan vi blev guidade det Visby som ligger innanför ringmuren.

Jag tänkte att det skulle vara ett omöjligt uppdrag att guida ett gäng som oss, men undan för undan drogs man med av guidens fantastiska berättelser! I botaniska trädgården fick vi höra om ett träd som varit utdött i 4000 år, men efter det att frön hade hittats i en ask vid en arkeologisk utgrävning hade man lyckats liva upp den utdöda arten igen och nu frodas ett stort antal träd i botaniska trädgårdar världen över. Coolt!

Visby är vackert, även i regn!


Här en  plantering som jag ska försöka härma... Blå penséer och förgätmigej. Snyggt!

Naturligtvis följer jag också nyheterna via min iPhone och förfasas över att israels armé agerar sjöpirater mot "Ship to Gaza" på internationellt vatten. Jag fattar ingenting! Har Israels samtliga medieanalytiker gått i pension? Hur tänker man? Kanske tur för Israel att en del fredsaktivister försvarade sig? Men ändå?! Inte så smart agerande tycker jag! Nu kommer snart ett stort antal människor hem som var där och de kommer sitta i TV-soffor världen över och berätta skrämmande historier om israeliskt övervåld...

Och i Gaza fortsätter kampen mot blockaden, lidandet och instängdheten...

http://www.shiptogaza.se/


Requiem för Foppa

Hu, nu måste jag berätta om något annat sorgligt. Foppa är död. Det har tagit ett tag att smälta det hela. Han blev 14 år vilket är ganska gammalt för en hund av hans storlek.


Det här är foppa som unghund, cirka ett år gammal.


Foppa som badpojke på Rotsidan med sin favorit det året; en gul pip-igelkott.


Foppa gillade snö jättemycket! Rulla i snö, hoppa efter snöbollar, gräva i snö...




Här är Foppa hos veterinären. Hu vad jag saknar honom och vilket fruktansvärt svårt beslut det var att behöva ta! Han var mentalt pigg och med på noterna, men hörde dåligt, såg dåligt, hade problem med leder och lever. Han gick på medicinfoder och åt tabletter för sin dåliga lever. När han sedan började få svårt att gå och vinglade vad det bäst att låta honom få somna in. Men här, hos veterinären, hade jag en stark impuls att ta honom i famen och springa iväg med honom istället för att låta veterinären ge honom tre sprutor med blått gift.

Jag ska nog aldrig mer ha hund, för det är inte roligt att behöva se dem dö!

Jag hoppas det finns någon slags hundhimmel och han springer runt som på den övre bilden. Den sommaren ägnade han sig åt att terrorisera oss med att bita oss i rumpan när man var ute och gick. som tur var bättrade han sig sedan och blev en underbar hund!

Mitt bästa foppaminne är då han gick och hämtade vedträn åt mig när jag satt och skulle elda i pannan i Billsta efter det att jag blivit singel och var tvungen att sköta pannan, hugga ved, såga ved (för klåparen hade sågat nästan alla vedträn några cm för långt för att passa pannan). Jag satt och deppade över ap-pannan på en pinnstol när Foppa tydligen uppfattat mitt sinnestillstånd och började bära vedträn till mig, ett efter ett...


R.I.P.

Biskop Tony

Var på begravning igår i Storkyrkan, Stockholm. Det var Härnösands förre biskop Tony som skulle begravas. Han slutade strax innan jag började på stiftet så jag fick aldrig tillfälle att möta honom i jobbet. Men trots att han inte finns mer på jobbet "live", så finns han närvarande i samtal och tankar. Dessutom har han satt sin prägel på stiftet så därför beslöt jag mig att följa med till Stockholm för att få reda på mer om denne man.

Bilden som växer fram fashinerar mig. Trots att han var tydligt populär vart han än kom verkar det som om det aldrig steg honom åt huvudet. Självaste Kungen och Silvia var en av säkert tusentals som skickat kondoleansbrev eller skrivit i någon kondoleansbok! Men det är verkligen inte en "pamp" som växer fram av alla berättelserna, utan mer en här-och-nu människa som såg alla omkring sig och hade förmågan att se och behandla alla människor som lika.

En egenskap som är gemensamma nämnaren hos personer jag beundrar är förmåga att kombinera humor och fniss med djup och kunnighet. Sån som jag vill vara. En sån som jag nu är ganska säker på att Biskop Tony var.

Ta till exempel historien om hur en medförfattare ville kolla huruvida Biskopen korrekturläste eller ej (det verkade gå lite väl snabbt ibland) - och gjorde "sök och ersätt" på kapitlet om Mikaelidagen. Sök: änglar, ersätt med: Älgar. Texten blev hysterisk kul; Ärkeälgarna, Älgen Gabriel, de tre Älgarna... osv. Här skulle biskopen kunna ha blivit sur över att kompisen satte dit hans knapphändiga korrekturläsning, men icke! Biskopen brast ut i gapflabb. Och lika lite som han korrekturläste böcker korrekturläste han människor. Han letade inte fel hos människorna han mötte, han såg till helheten. Wow. Så klokt och verkligen ett ideal att försöka ta efter! 




 Ett tiotal kaftanprydda prällar (och jag + civila i svarta begravninskläder) gjorde att det påminde något om processioner i Holy City när vi traskade över till Storkyrkan. Tror jag ska föreslå att vi handlar in några fezar och sätter på några så vi får ett par stiftskawasser. Ett förslag bara...

Fegade ut idag...

Idag fegade jag ut alldeles på jobbet! Alla på kansliet turas om att hålla i andakten på måndagar och idag var det min tur. Man utgår från söndagens gudstjänsttema och väljer lämplig psalm, nån bön, text och psaltarpsalm. Om man vill får man säga nåt klokt eller något man funderat på.

Temat var "bön" eftersom det var bönsöndagen igår. Jag funderade hela helgen på detta med bön och kände att jag blev mer och mer fast i min övertygelse om att bön är något av det svåraste man kan ägna sig åt som kristen.

Läsa bibeln är jättelätt, kan man läsa är det bara att sätta igång. Göra goda gärningar är kanske lika lätt, det kräver i många fall inte ens en tro. Man kan följa sitt samvete eller välja ut ett gäng etiska utgångspunkter och hålla sig till dem.  Tro är svårare, men man kan ju faktiskt släppa allt vad teodicéproblem och gudsbevis och "kasta sig ut på de 70.000 famnars djup...".


Mitt problem med bön är att "Jag ha vorta bränd" - som man säger på norrländska; För jättelänge sedan, när jag var liten och hade stora problem med min barnreumatism kom det två predikanter till vårt hus. De hade fått tips av någon att jag hade problem med mina knän och de ville be för benen. Jag hade då olika långa ben och det var detta som Gud nu ombads att styra upp. Jag sattes på köksbordet och sedan började en innerlig bön av två karismatiska herrar. Resultatet lät inte vänta på sig; framför ögonen på mig, mor, far och lillebror växte vänster ben ikapp det högra. WOW! Efter ett sjukhusbesök och röntgen var även läkarna redo att tro på mirakel, för de kunde inte förklara denna plötsliga tillväxt på annat sätt.

Hade historien slutat här hade jag trott till gränsen av förvissning samt kanske haft helt andra bönevanor än vad jag har idag.

MEN: Några år senare var benen återigen olika långa och märlor fick sättas in i leden som på köpet blev deformerad. Efter ytterligare några år fick jag dessutom förlänga samma ben...!

Vad är då sensmoralen av denna konstiga historia? Att man ska förlita sig 100% på bönen och INTE göra som läkarna säger? Eller; att man förlitar sig på läkarvetenskapen till 100% och INTE blandar in bön? Kan det vara så att det var själva kombinationen av bön och läkarvetenskap som sabbade mina ben? Men hur tänkte Gud i så fall?

"Be så ska du få...."

Om och när jag ber så ber jag om andras hälsa, de som drabbas av naturkatastrofer eller läget i världen. För egen del ber jag bara om sånt som jag själv kan påverka; typ "Gör mig tålmodig", "få mig att studera mera" eller "gör mig mindre feg". Där kan ju bönen fungera som egenterapi och som en metod att nå fokus eller bli peppad. Dessa böner jan också fungera i värsta scenariot; att Gud inte finns.

Böner som kräver mirakel för att besvaras känns svårare. Det kräver så mycket av min tro...

Så till idag; jag hade chansen att ställa mina frågor till mina kollegor, varav många är präster, samtliga väl insatta i kyrkans tro och tradition och självaste biskopen var med! Men vad händer? Jag fegade ut och höll andakten enligt "formulär A1"; korrekt men dötrist!





Bilden hittade jag på:
http://www.freeclipartnow.com/

Mera Mellansel

Så har jag hamnat i Mellansel igen. Då Ejafjallajökul satte käppar i hjulet för den planerade Sydafrikaresan har jag nu hamnat på Mellansels FHS där jag är med och intervjuar de som sökt kantorsutbildningen. Snacka om spännande uppdrag! Jag har ju varit på några anställningsintervjuer själv samt ett par auditions, nu får jag pröva på hur det är att vara intervjuaren och inte "offret". Det är en oerhört hård prövning, det började i morse med ett stort prov i musiklära, satslära och gehör. Nu pågår pianoprov, prov i solistiskt orgelspel och intervjuer (det som jag alltså håller på med). I kväll är det prov i gruppledning - där kommer de att få prova på att leda en kör. I morgon blir det prov i "övriga färdigheter" samt prov i liturgiskt orgelspel och mer intervjuer. PUH, efter dessa två dagar är vi nog selskren* allihopa, men mest de som sökt in på utbildningen!



_______________
*Selskre=det som blir kvar när man rensat en strömming.

Arlanda

Upp i ottan och packade det sista inför en resa till Sydafrika. Flög till Arlanda, skulle vidare till london. Men DÅ blev det vulkanutbrottsaska i london så Hela Storbritanniens luftrum stängde. Hm. Ombokning till Istanbull mitt på dagen.... bara att hämta ut väskorna och försöka hinna med den flighten. Väskorna... var är väskorna?? Brittish Airways skyller på SAS som skyller på Brittish Airways. Nu, fyra timmar senare har vi fått väskorna, missat vår flight till Istanbul. Fått ny flight lite senare till Kapstaden via Istanbul som också de stängt sin flygplats på grund av vulkanaska.

Antiklimax!

Efter paj respektive Sushi tar vi nya tag imorgon...

Mellansel

Har tillfälligt blivit Mellansel-bo för några dagar. På folkhögskolan går nu Svenska Kyrkans Grundkurs, en kurs som jag som stiftspedagog ska vara med att anordna.

Jag har faktiskt längtat lite efter att få "pedagoga" lite. Än så länge har jag mest suttit vid mitt skrivbord eller suttit i möten och lyssnat, lyssnat. Nu blev det skarpt läge och jag skulle hålla i ett par pass om "Bistånd". Håhåjaja. ALLT som man inte vill ska hända när man träffar en ny grupp hände. Datorn strejkade hela kvällen/natten och först tidigt på morgonen fick jag igång den med milt våld. Hade tänkt att visa "
Gapminder" för att ge en snabb statistikgenomgång över lägesutvecklingen i världen. Naturligtvis fungerade datorn dåligt ihop med projektorn i Mellansel så jag försökte illustrera graferna och bubblorna med min kropp istället - armarna fick bli X och Y axlar och sedan försökte jag PEKA på hur olika bubblor vandrar snett uppåt (och att ALLA länder är Utvecklingsländer, inget land är som det alltid har varit).

Vidare så fungerade inte Whiteboardpennorna ordentligt. Det låter kanske som dagens Ilandsproblem - men jag lovar, när man står där helt varm efter att parallellt slita med och hålla igång en grupp som man träffar för första gången är en sådan grej INTE KUL!

Genomlevde dagen, och nu känner nog studenterna mig lite mer. Imorgon stundar en föreläsning om Jerusalem - ett ämne som jag känner mig ganska hemtam i och kan improvisera utan att vara beroende av dator eller projektor. Har med mig en uppsättning Whiteboardpennor som jag inskaffat i Jerusalem (+ LILA och + ORANGE!!!) så imorgon SKA (Inshallah) allt klaffa.


Hemma igen!

Grannen i Jerusalem hade tydligen tagit bort sitt bredband, så jag kunde inte blogga från the Holy City som brukligt. Det får bli en uppdateringspost istället.

En vecka gick snabbt:

Tisdag - Strålade samman med mitt
ressällskap på Arlanda och checkade in. Då jag inte kände Guardian så bra innan blev det lite spännande att lära känna en ny person. Vi hade grymt kul sen så det lönade sig att ha annonserat på vinst och förlust på facebook efter ressällskap. Väl på Ben Gurion kom naturligtvis Ali och hämtade oss. Hann installera oss i silwan innan det blev dags för föreläsning på SCSC. Ruth Hummel, en god vän från Washington, hade en föreläsning om Jerusalem på 1800-talet. Det var säkert mycket intressant, men efter en natt på Y-bussen var jag inte i form att hänga med. Efteråt gick vi dock ut alla på nya Rossinis på Latin Patriarchate street och åt en finare middag samt ett par Taybeh. Så trevligt att vara tillbaka! Efteråt fick vi en obligatorisk kaffe på Olivberget av Ali.

Onsdag - Då onsdagen i "stilla veckan" är en lugnare dag rent religiöst passade vi på att åka till Assariyye, Abu Dis Maale Adumim, Wadi Kelt (St Georges kloster), Jerico och Gerassimus kloster. I Jerico var vi på den lokala restaurangen mitt i stan där man kan äta kyckling med en fantastisk citronsås sittandes på en balkong samtidigt som man studerar rytmen av människor som rör sig runt i rondellen. Mysigt. 25 grader varmt och en extremt skön känsla av att tiden står stilla i Jerico. På kvällen en kopp kaffe på Olivberget.

Torsdag - Fottvättsceremoni i St James - var där tidigt och vi blev inbjudna av Fr Goossan att sitta framför skranket på VIP-stolarna. Wow. Så trevligt och så bra utkik på själva fottvättsceremonin. En promenad i basarerna stundade därefter, handlade ett keramikägg till min takljuskrona i smidesjärn och ett "guldkors" (Guldplätterad silver, ficka jag senare höra av Nader. Men snyggt var det och naturligtvis armeniskt i formen. Men häftig prutning - från 300 dollar till 200 shekel. 100 shekel för mycket, men inte STOR-lurad... På kvällen strålade vi samman med Annicka på Jerusalem Hotel och jag tog mig resans första Arrak där.

Fredag - En dag i Tel Aviv med våra "sionistvänner" Anna, Mike och Michael. Det blev en heldagsvandring i Jafo och Tel Aviv där Michael berättade om en massa spännande hus. Sedan stranden. Kul faktiskt att man kan umgås och diskutera så bra trots att man om konflikten tycker olika om en rad grejer. Vi vet att vi tycker olika, men slår inte ihäl varandra för det utan tycker till och med det är intressant att samtala. På kvällen, tillbaka i jerusalem, blev det förstås en kaffe på Olivberget.

Lördag - HOLY FIRE! Tre år i rad sov jag på centret för att vara på plats. Förra året med Ida kom vi fram efter stor vedermöda. Nu tog vi det hur lungt som helst och hade inställningen "går det så går det". Och det gick! Vi kom in genom Zion Gate med våra biljetter vid halvtiotiden, sneddade genom St James klosterområde och befann oss därefter i ledet när det avgick någon dryg timme senare för att låsa upp dörren till Holy Sepulchre. Jag hamnade uppe på psalmboksskåpet och kunde därför sitta mig igenom hela ceremonin - en lättnad för mina trasiga knän och höfter! Ca 7 meter från Graven kom elden punktligt klockan 13.05 (Holy Sepulchre-tid). Vi dröjde oss sedan kvar och fotade lite processioner innan vi for och slappade lite i väntan på kvällens Ressurrection party. Vid midnatt var vi tillbaka i kyrkan och bevittnade hur man firade Uppståndelsen. Plötsligt ropade en massa människor på en massa språk att Kristus är Uppstånden! Riktigt skön stämning var det och jag hade gåshud ända upp i hårfästet av lycka att vara på plats!

Söndag - Lite sovmorgon gav jag morgontrötte Guardian innan vi gjorde oss en tur till Ramallah och "Stars and Bucks café". Jag frågade en kypare där om amerikanarna har synpunkter på deras namnval, men han såg helt oförstående ut och sa "no, no... We are an palestinian coffe shop". Tillbaka i Jerusalem igen en stund senare gick vi på "the Blessing of the Four Corners" i St James. Det blev en del bra bilder eftersom det är utomhus och inte inne i svårfotograferade St James. På kvällen en tripp till Beit Jalla och "El Fachem" - kolgrillad kyckling! Kaffe på olivberget (behöver jag nämna det?).

Måndag - Vi joinade en Bildagrupp och fick en rejäl guidning i Bethlehem, beit Jalla och Beit Sahour. För första gången var jag bortåt Cremisan till och såg det vackra landskapet och den mindre vackra Gilo Settlement som byggs ut allt eftersom och snor mark från Beit Jalla. Vi var också i Födelsekyrkan, Shepards Fields och Herodion. Från Herodion kunde man se caravanbosättningar som lägger beslag på mark från Beit Sahour. Beklämmande att se hur Beit Sahour,Betlehem och Beit Jalla trängs ihop från alla håll av dessa bosättningar! Kaffe på Olivberget när vi kom tillbaka och en falafel från "ett hål i väggen" någonstans i Wadi Jos.

Tisdag - Snabb träff med en kompis innan vi begav oss till Ben Gurion. Lite obligatorisk flygplatsshopping (DVD-skivor, cremer och sånt) och sedan hemmåt. På Arlanda blev det råddigt - vi landande 21.35 och Y-bussen går 21.45. Ungefär 22.05 kom jag äntligen till bussen och vi kunde åka. Bra med pappsen som kan styra upp bussarna och Karlsson som hade tålamod att vänta in mej...

Så är veckan över och det känns så tomt. Saknar Jerusalem och livet där. Tur jag har ett toppenjobb i Härnösand med en massa spännande arbetsuppgifter som väntar samt trevliga kollegor!

Tack Guardian, du var ett fantastiskt ressällskap! Inte alla som pallar väntan på Holy Fire så tålmodigt... Det var också nyttigt och lärorikt för mig att åka med någon som är där för första gången! Man ser saker med nya ögon; och verkligen - Jerusalem ÄR en "Multikulturell myrstack".



Holy Fire - the movie



Holy Fire 2010. Miraklet som händer varje år klockan ett i uppståndelsekyrkan! Fantastiskt att få vara med om detta i år igen!!!

Holy Fire!

För tre timmar sedan ljöd alla kyrkklockorna i Holy Sepulchre, Tänt var det här! Holy Fire har återigen inträffat! Kyrkan var som vanligt packad med folk från när och fjärran. Poliserna var på helsspänn och turisterna trängdes för att få en glimt av miraklet.

För en grupp ryska pilgrimmer började påskaftonen mindre trevligt när de på småtimmarna i morse blev ivägburna av polisen. De hade satt sig utanför gravkyrkan redan igår kväll för att få vara på plats när elden skulle komma. Skrikandes och gråtandes släpades de iväg och gick på så vis miste om hela ceremonin.

Kristna i Bethlehem, Ramallah och andra ställen på Västbanken har haft mycket svårt att få tillstånd att passera in i Jerusalem så de flesta kristna i och kring gravkyrkan var i år tillresta pilgrimmer.

Då långt ifrån alla får plats inne i Holy Sepulchre för att ta del av miraklet hade man i diskuterat saken ekumeniskt och lyckats få till en storbildsskärm utanför Jaffa Gate så de pilgrimmer som inte skulle lyckas ta sig in i Gamla Stan ändå skulle kunna se bilder från gravkyrkan. Jättebra initiativ tycker jag men eftersom det är Sabbat så blev det där en klash med de ultraortodoxa judar som ogillar att man använder el på sabbaten. Polisen fick rycka in och stävja upploppet när uppretade ultraortodoxer slängde stolar omkring sig.

Jag hade fått en inbjudan av patriarkatet att vara med armenierna i år igen så från toppen på ett skåp, sju meter från graven, var jag där. När elden kom och klockorna startade fick jag gåshud på hela kroppen och kände nackhåret resa sig, helt obeskrivligt underbart att vara på plats! Jag filmade det hela och det kommer på youtube när jag kommer hem igen, för jag har ingen möjlighet att ladda ner filmen här - det blir för kostsamt att "roama" så många kilobyte.

Inatt stundar ressurection parties överallt i stan för alla som orkar vara vakna. Jag hoppas jag orkar...

Rullstol

Blunda och visualisera en rullstol för ditt inre... Hur går dina tankar? Är det en mörk hemsk tingest som stackars invalider tvingas sitta i eller ett coolt sportredskap som tex Svenska landslaget i rullstolsbasket använder sig av? Eller kanske nånting däremellan? Är det ett hot eller en möjlighet?

Det skulle vara mycket intressant att få ta del av några tankar kring det här.

Igår hämtade jag ut en rullstol från hjälpmedelscentralen i ullånger. En liten smidig och lättkörd sak i blå metallic. Varken ful eller snygg. Jag provkörde den här hemma under gårdagkvällen för att komma underfund med kapaciteten. Svänga höger, vänster, köra framlänges och baklänges. Köra över sladdriga mattor och över trösklar. Köra ut på balkongen och klämma fingrarna. Gå upp och vända på bakhjulen mm mm. Ganska kul och intressant.

VADNUDÅVARFÖRDÅ? Kanske du undrar. Mina knän är kassa och mina höfter är kassa. Ingen omedelbar katastrof, men då armbåge och axel far illa av kryckgång har jag blivit lite begränsad när det gäller att ta mig längre sträckor. Ska jag till Stockholm är jag ganksa slut efter att ha tagit mig från T-centralen till tex Sergels torg.

Så en rullstol blir för mig en tillgång nästa gång jag far till Stockholm eller ska "gå på stan". Men jag märker när jag resonerar med en del att det inte alla delar min okomplicerade syn på rullstolen. Det är en del fördomar som jag kommer att få brottas med - folk som tror jag är invalid inte bara när det gäller höft och knä - utan att jag kanske är dum i huvudet också.

Jag funderar en del över tillgängligheten i våra kyrkor - som stiftspedagog skulle det vara en intressant uppgift att ta tag i. Hur kommer man in i kyrkan om man har ett handikapp? Trappor och ytterdörrar går nog att fixa, slippa sitta i gången utanför bänkskranken hoppas jag att man har tänkt till om. Men hur fungerar det om nån i tex rullstol ska medverka i gudstjänsten? läsa en text? Är ambon sänkbar? Syns man när man sitter ned längst fram i kyrkan? Hur är det med bemötandet? Ser man de handikappade som ett hot eller som en resurs? Tillåter man en rullstolsburen person vara en aktiv medskapare eller reduceras man till en passiv åskådare?


Ritch, ratch...

En millisekund tar det att halka. En evighet att läka ihop igen...

I onsdags var jag så nöjd, hade pluggat i hörlurarna i öronen och promenerat över en kilometer. Första ordentliga promenaden efter höftbytet i oktober. Snön hade tinat bort från gatan och det var bar och torr asfalt.

I torsdags hade det kommit ett tunt lager nysnö på morgonen så jag tänkte ta bilen. Några få kliv från bilen slinter vänster fot iväg och jag brakar ned med högra knät i gatan. PANG! Det var visst en isfläck under snölagret...

Så ligger man där, svär och gråter. Akuten i 12 timmar och efterbsök idag på ortopeden. Röntgenbilderna var förfärliga. Inget brutet men knät var i princip genomskinligt på bilderna. Bekymrad ortoped.

OK. Jag är glad för att inget var brutet eller krossat. Det hade ju kännts som det av värken att döma. Frmatiden får utvisa om jag kan komma mig iväg till Jerusalem om en vecka och Sydafrika om tre veckor. Jerusalem känns som 50% troligt och Sydafrika känns som 95% troligt. "Du kan inte sabba knät av att fara" tyckte läkaren. Fast, det är klart, jag har nog inte råd att falla omkull. Ever again!

Kyrkvärdar

I dagarna tre pågår en kyrkvärdskurs på Vårsta diakonigård i Härnösand och jag är där. Det är verkligen ett fantastiskt bra tillfälle att "komma in i" Svenska Kyrkan att få mingla runt bland alla nyblivna kyrkvärdar och en del kyrkvärdsveteraner. Snacka om klokhet och framåtanda i gruppen!

Jag måste erkänna att jag inte hade just några speciella tankar om kyrkvärdar - det är väl sådana där som delar ut psalmböcker och säger "Hej och välkommen" till folk. Inget märkvärdigt, inget som kräver kurs... Typ så TÄNKTE jag. Fram till idag. För det första har jag nu en större inblick och respekt för detta uppdrag.

Idag har man gått igenom grejer som hur inventarier ska bevaras för eftervärlden. Orglar mår inte dåligt av temperaturförändringar i luften enligt en ny norsk studie, man ska undvika att salta på kyrktrappan (men använda varm sand), inventarier får inte flyttas runt i kyrkan utan tillstånd från länsantikvariet, Silver förvaras bäst i nåt slags papper innuti en plastpåse och man ska INTE använda cement på gamla kyrkor! OSV... jag känner hur nya kunskaper bara flödar in i hjärnan på mig!

Dagens höjdare var när några olika kyrkvärdar berättade om hur de ser på sitt uppdrag och hur det kom sig att de blivit kyrkvärdar. En kvinna berättade att hon när hon blev tillfrågad blev riktigt rörd och hur hon sedan blev mottagen i kyrkan med en speciell liten ceremoni med handpåläggning och hur hon nu i 36 år troget har utfört sitt uppdrag, fortfarande med entusiasm och glädje.

"Kyrkvärden är ovärderlig för oss präster", sa en kyrkoherde. "Det är de som är örat mot marken ordentligt och har koll på speciella behov och önskemål som församlingsmedlemmarna har".

Så nog är kyrkvärdarna något mycket mer än "bara nån" som delar ut pslamboken....


På resande fot

Det känns som jag kommer att resa mer i det här jobbet än när jag jobbade i jerusalem. I helgen var jag i Östersund och Torvalla och idag har jag varit i Bispgården. Senare i veckan ska jag först till Tuna och sedan till Strömsund.

När jag bilar genom Norrland fashineras jag av en del skyltar med kul ortsnamn. Vad sägs om
Butsjöböle, Köttsjön och Döviken?

Roligaste ortsnamnet i stiftet är nog ändå Kusbölehelvetet. KUSBÖLEHELVETET!!!! Jag behöver bara tänka på namnet för att bli glad i själen... Undrar vad som föranlett detta namn?

Tänkte ta med kameran och plåta vägskyltar... nån som kan tipsa om fler måste-ställen?


Uppsala

Igår redan anlände jag till Uppsala - ärkestiftet (kan det heta så???). Innan har det för mig varit studentstaden Uppsala. Det var så trevligt att återse min kära studentstad som jag bodde i 1985-1995! Jag HAR varit här sedan 1995, men det var ändå några nya saker som jag noterade. På Vaksala torg låg plötsligt en ENORM kubisk byggnad i glas och stål! "Musikens hus" eller vad byggnaden nu heter. Imponerande! Sist jag var på Vaksala Torg var det en byggarbetsplats där.

Hela dagen satt jag och ett gäng kollegor från olika stift och diskuterade
volontärverksamhet, ideellla medarbetare mm i Svenska Kyrkan. Det var mycket intressant att följa med i diskussionerna. Jag kände att jag inte kunde bidra med så mycket än, då huvudet fullkomligt snurrade av begrepp och organisationer. Nationellt plan, regionalt plan och ute i församlingarna - det finns många dimensioner i vart man sätter fokus. Jag kände hur jag blev inspirerad att få åka runt i kontrakten och träffa folket "ute i verksamheten" (som man säger man på skolan)!

En grej som var mer kul än pinsam hände mig på lunchen som jag måste få berätta om, det är en anekdot som är alltför dråplig att jag inte kan hålla inne med den: I lunchmatsalen såg jag en man som kändes så bekant på något sätt. Jag funderade och funderade på VART jag kunde ha sett honom förut. Kanske i Jerusalem? Kanske på teologen i Uppsala...? Då jag inte kunde erindra mig var, frågade jag en kollega om hon möjligen visste vem det var. I mungipan väste hon: "Det är Ärkebiskopen". Hoppsansa! Vad hade jag egentligen väntat mig? Att Ärkebiskopen ALLTID går runt iförd mitra, full skrud och går med kräklan i handen?

Juppmele

Idag lärde jag mig ett ord på sydsamiska; Juppmele. Det betyder Vår Fader. eller Gud.

Idag var jag på samisk mässa i Örnsköldsviks kyrka tillsammans med min chef och biskopen. Det är så spännande och intressant att se mångfalden av aktiviteter i stiftet! Mässan var startskottet för en samisk jubileumsvecka i Örnsköldsvik och dagen till ära hade man smyckat kyrkan i de samiska färgerna blått-grönt-rött-gult. Över altaet reste sig dessa färger som en luftig och svävande kåta som sträckte sig mot taket. Från dopfunten "rann" en fjällbäck av blått tyg. Från predikstolen fanns ett kors med dessa färger. Trevligast var att så många samer var där i sina folkdräkter - sprakande färger överallt!

Processionen i början av gudstjänsten var mycket fin - renskällor, kör och prästerna + biskopen i full skrud! Jag fick lite svensk-Jerusalemfeeling. Kul att vi också har processioner ibland, även i Sverige!




Tre joikar fanns med i gudstjänsten; efter predikan, en joikad tackbön och en kärleksjoik som postludium, så passande då det ju är alla hjärtans dag idag också! Myyyyysigt!

Mässa (igen)

Den trogne bloggläsaren som följt med vecka efter vecka när jag beskrivit processionen i Holy Sepulchre kan nu kanske märka att jag bytt spår. Numera kan det hända att det är onsdagens morgonmässa som hamnar i focus för mina funderingar. Varje onsdagsmorgon firas mässa i Härnösands Domkyrka, och som anställd i kyrkan får jag gå på den på arbetstid! Så trevligt och sån bra rytm det blir på veckan på detta vis!

Idag var det första gången jag var på en mässa på teckenspråk! Helt fantastiskt! Det gav en helt annan dimension att se liturgin i tecken. Gudstjänsten taltolkades simultant så det var lätt att följa med. Jag fashinerades över vissa tecken som var konkreta, tex "led mig" - prästen tog tag i en hand med den andra... I psalmerna "sjöng" de hörselskadade med genom tecken - det blev som en stilla spontandans i bänken framför mig. Vackert! Bäst av allt var det att gå fram och ta emot nattvarden och få "Kristi kropp för dig utgiven" tecknad istället för talad.

Man tänker mer på ordens innebörd när talet inte skymmer. Jag hoppas jag får fler tillfällen att vara med om en tecknad gudstjänst!

Läs denna
intervju!


Tidigare inlägg Nyare inlägg